Från början var det bara männen som tävlade i idrott, det var inte naturligt att kvinnor skulle göra det. I västvärlden hade vi dock ett försprång och var lite mer öppna när det gällde jämlikhet mellan män och kvinnor – här gjorde damerna debut inom friidrott i OS 1928.
Kvinnorna debuterar på tävling
Från början fick kvinnor inte springa längre än 800 meter. Det ansågs skandalöst att se kvinnor totalt ta ut sig och kämpa för att vinna ett lopp – och komma i mål helt slut, utmattade. Efter detta lades ett förbud som innebär att kvinnor inte fick springa mer än 200 meter vid ett OS.
Debuten för kvinnor i löparsammanhang var lång och utdragen. Det tog ända till OS 1960 tills kvinnor fick tävla i lite längre sträckor – och inte förrän vid EM 1982 och vid OS 1984 fick kvinnor tävla i maraton. I det allra första maratonloppet för kvinnor vid ett OS, i Los Angeles 1984, segrade Joan Benoit, USA och blev historisk.
1967 sprang den första kvinnan Boston Marathon. Hon hette Kathrine Switzer. Hon fick kämpa sig över mållinjen eftersom de andra manliga löparna försökte stoppa henne från att gå i mål. Tävlingsledningen gjorde allt för att dra av nummerlappen från hennes kropp. Hon var anmäld under namnet ”K.V. Switzer” för att ingen skulle begripa att hon var dam och inte herre. Damer var förbjudna att delta. Switzer hade bestämt sig för att bana väg för kvinnor att delta i maratonlopp – det var något hon brann för och ville främja. 50 år senare återvände Switzer till Boston Marathon som 70-åring och skapade förstås uppmärksamhet runt sin person.
Kvinnor som tränar för maraton
Nära en tredjedel av alla som löptränar är kvinnor, i USA är siffran nära hälften och inom EU är det bara en femtedel kvinnor på startlinjen i en maraton. I Sverige är det mindre än en fjärdedel kvinnor som maratontränar.