I slaget vid Marathon sprang den grekiske soldaten Feidippides 40 kilometer från Marathon till Aten år 490 f.Kr. för att meddela att den grekiska hären vunnit över perserna.
Detta var maratonloppets moder. Är detta sanning eller myt?
Pedestrianismen
I Storbritannien på 1600-talet ägnade sig överklassen åt pedestrianism. Detta sägs varar en grundpelare till dagens modernare långdistanslopp. Pedestrianism gick till så att överklassens betjänter, som gick under benämningen ”footmen”, tävlade mot varann och hade vadslagningar om vem som var den snabbaste. Detta var underhållande och utvecklades till en idrottsgren som blev mer organiserad. Loppen gick av stapeln på marknader och fester som drog mycket folk.
Resultat började räknas
När industrialismen kom blev samhället mer resultatorienterat och optimismen lyste klart. Man började mäta och jämföra sina insatser i arbete såväl som idrott – framförallt inom långloppen. Dessa gick främst ut på att springa så lång sträcka som möjligt på en viss tid, det kunde vara fem-sex timmar eller flera dagar. Med tiden blev tävlingarna lite kortare eftersom man ville ha publik.
När publiken började intressera sig för loppen och samhället blev mer kommersialiserat började man samla publiken på stora arenor som exempelvis Madison Square Garden i New York med flera. En ny tid var på väg.
Professionella löpare på 1800-talet
Fanns det professionella långdistanslöpare förr i tiden?
I USA och England kom den professionella löpningen på 1800-talet. En av de första och mest segerrika proffslöparna var ”Hjortfot”. Hans namn var Lewis Bennett med ursprung från indianerna. Bennett blev mycket populär runt om i världen. Han hade en mjuk och smidig löparstil och blev extra uppmärksammad då han slog rekord som inte kunde slås på hela 34 år. Bennett sprang 18 559 meter i London år 1863 på den då fantastiska kilometertiden 3 minuter och 12 sekunder.
Redan nu började de olika idealen att ställas mot varandra. Professionalism mot amatöridealen. Det ansågs omoraliskt att idrottsmän skulle sukta efter segrar och ännu mindre pengar. Professionalism var därför något fult. I Sverige startade organiserad idrott runt år 1880, med amatöridealen i centrum och redan i slutet på 1800-talet dök det upp amatörlöpare som kunde mäta sig med professionella löpare. Det var vid denna tid som amatören Walter George från England besegrade en av de främsta professionella löparna, William Cummings, Skottland. Detta ledde till att även George blev professionell och flyttade till USA.
Sprinten konkurrerar
I början av 1900-talet var professionell löpning etablerad med managers och arenor. En av världsstjärnorna var svensken John Svanberg, silvermedaljör vid OS i Aten 1906. Underhållningsfaktorn var betydelsefull och ibland hittade man på svimningar, bråk mellan löparna och tjuvnyp på banan för att skapa show för publiken.
På 1900-talet, i mellankrigstid började sprintlopp bli populära och det skedde en uppdelning mellan långdistansloppen, medeldistanser och rena sprintlopp. Löparna började att träna mer specialiserat mot sin inriktning samt med att formtoppa sig inför mästerskap. Publiken delades upp mellan olika typer av tävlingar.
Medier fick betydelse. Stora löparstjärnor kunde synas och göra sporten populär. Det blev flera dramatiska radio referat och reportage för att låta publiken komma nära inpå stjärnorna.